Bloggpaus

Vänner, skriver detta mest för att tala om för er att jag har valt att lägga bloggen på is ett tag. Inte för att jag inte tycker om att blogga längre, för det gör jag ju, men för att jag helt enkelt känner att jag behöver distans. Komma bort, långt bort ifrån allt vad anorexia och ätstörningar innebär. Inte påminnas mer än jag måste längre. Just nu är jag nämligen inne i en fas då jag känner så mycket hat, sådan avsky mot den sjukdomen och allt vad den gjort mot mig att jag därför inte hela tiden vill riva upp det sår som äntligen börjar läka längre.

Jag hoppas ni förstår. Men värt att tillägga är dock att om jag skulle få feeling ibland och vilja skriva av mig så kommer jag också att göra det, oavsett vad det handlar om. Så glöm mig inte. Ni är ju mina vänner och bloggen min bebis.

22809610_10214808552192334_472849829_n.jpg

Motorstopp

Dagens visdom, en insikt vilken jag kom till igår efter en långpromenad med min mamma. Den att vi alla har samma förutsättningar. Får både du och jag 100%, 24 timmar på dygnet, alla 50 liter/mil bensin att tanka våra bilar med. Ingen mer, men inte heller någon annan mindre. Denna tid och energi är det sedan upp till var och en av oss att förvalta, välja hur vi ska fördela. Något som jag personligen uppenbarligen är jäkligt dålig på att göra, som trots att jag fått lära mig den hårda vägen fortfarande tror mig ha en tank på 70 liter/mil. Kör därför på som om det vore just 70 liter jag har, tutar på i 200 knyck för att sedan inse, efter 50 liter, att tanken är slut. Konstatera att jag körde mina 50 mil jäkligt fort, var effektiv som få, men inte nådde fram till målet vilket jag satt för en tank med 70 liter. Suck.

Vad lär man sig då av detta? Jo, man inser att man bara får 50 liter bensin, lika mycket som alla andra. Sedan så hushållar man med denna. Sätter ett mål för 50 liter istället för 70. Gör det därmed möjligt för sig själv att överhuvudtaget nå sitt mål, slippa stanna när man har 20 mil kvar. För om man är klok - då fördelar man sin tid smart och tar sig hela vägen. Åker sina 50 mil över mållinjen än att inte ens få skymta den.

Med det sagt – att vara driven är bra. Så länge man kan tygla sin iver. Kan man däremot inte det är personlighetsdraget enbart destruktivt. Resulterar i att man hoppar ner för ett stup för att sedan klättra upp för det igen. Hoppar ner, klättrar upp, hoppar ner, klättrar upp. Det börjar bli dags att lära sig nu...

22523921_10214740454209927_1653178649_n.jpg

Hur kan jag ens tveka?

Okej, dagens fundering. En tanken vilken jag egentligen aldrig tänkt förrän min mamma i helgen ställde frågan. Frågan som jag vet att jag borde ge henne alla svar jag kan tänkas ha på men som ärligt talat fick mig att tveka.

Isabelle, om du en dag får ett återfall, hur agerar jag? Hur stoppar jag dig från att gå ner i samma fruktansvärda träsk igen? Som jag nyss skrev borde jag ge henne alla konkreta tips jag har, förse henne med olika nycklar som fungerar till anorexins skattkista. Tala om att detta bet men det här gjorde det inte. Gör såhär så ger du mig inget annat val än att bli frisk. I en rationell värld är det precis såhär jag skulle svara, för idag vet jag att jag ju aldrig vill gå tillbaka. Leva med Knut som konstant djävul på axeln och alla de konsekvenser som det medför. Ändå tvekar jag, ifrågasätter om jag verkligen ska ge henne alla de svar som jag idag faktiskt har. Överväger därför att neka henne verktyg som hon en dag kan använda mot mig, mot Knut. Dock enbart i syfte att hjälpa.

Visst är det märkligt att känna så? Att liksom vilja ha kvar möjligheten att kunna bli sjuk igen om man en dag skulle vilja. Inte stänga dörren helt utan istället själv behålla nyckeln. Just in case. Galet, jag vet, men tyvärr så jag insett att jag tydligen känner. Inte vill känna men ändå gör. Tänker ni likadant?

22471292_10214716508051288_886630474_n.jpg

En mammas tips - Duperad

En sak ska man ha väldigt klart för sig som anhörig till en person som är sjuk i anorexia - du blir duperad. Lika svårt som det är att upptäcka när det sker, lika lätt är det att konstatera i efterhand. Naivt kan man tycka men jag trodde att duperandet skedde innan personen erkänt sjukdomen och i den kritiska och mest intensiva sjukdomsfasen. När man kommit så långt att hjärnan börjar fungera igen och det går att ha kloka konversationer då borde det ju inte finnas någon anledning att ljuga och förneka. Men lita inte mer på en anorektisk person än du skulle göra på en person med någon annan beroendesjukdom. Det är starka tankar som inte ger sig så lätt. Man vill ju gärna lita på personen man har nära men just därför är du den lättaste att dupera. Det är jättesvårt att veta när man ska låta processen ha sin gång och inse att det tar tid att bli frisk och när det är dags att ännu en gång putta personen utanför sin komfortzon.

När vi i vår familj tittar tillbaka i backspegeln kan vi konstatera att de gånger Isabelle ställts inför stora utmaningar, inte alla matrelaterade, så har hon gjort störst framsteg i sitt tillfrisknande. Ett exempel är när vi åkte till London tillsammans. Vi åt på restaurang, shoppade och gick på musikaler. Mysigt men också en jätteutmaning som skakade om. När den jobbiga känslan lagt sig och Isabelle insåg att hon överlevt och klarat utmaningen kunde vi tillsammans också konstatera att den insikten stärkt henne och tagit henne ett steg närmre målet att bli frisk. Detta är alltså vårt råd, som anhörig våga utmana och låt dig inte duperas av vackra blå ögon.

22359200_10214675989798357_950300693_n.jpg

Riktiga vänner

Alltså jag tycker att det är så fint. Fint med vänner som, trots över ett år av kontinuerliga avbokningar och deppiga samtalsämnen, fortfarande finns kvar. Ni vet, sådana vänner med vilka man har de bästa av vänskapsrelationer. Relationer som går att sätta på paus på obestämd tid för att sedan återuppta och då också känna att allt är precis som vanligt. Så kände jag igår, när jag under en mysig sushikväll med en av mina närmsta vänner då på riktigt kände att jag kunde trycka på play igen. Ha normala diskussioner, prata resor istället för ångest, pepp istället för depp.

Som sagt tycker jag att det är fint. Fint att se att starka vänskaper överlever anorexia. Få det bevisat, att det går att försvinna och sen komma tillbaka igen, utan att varken bli kritiserad eller ifrågasatt. Inte heller behöva känna att man står i tacksamhetsskuld som varit en krävande vän. Istället direkt blir litad på, inkluderad igen. Med denna insikt och erfarenhet vill idag säga att - oroa dig inte. Var inte rädd för att bli ensam och övergiven. Fokusera på att bli frisk istället så kommer det att finnas vänner som väntar vid mållinjen. Riktiga vänner.

11863349_984685554885721_8321047837917836892_n.jpg

Efter ett år av strider...

Alltså vilken resa, förändring. Jag känner ju knappt igen mig själv längre, har utvecklats så otroligt jäkla mycket under det senaste året. Mer än vad jag faktiskt trott var möjligt. Har gjort en personlig uppgradering av vilken jag nu verkligen börjar se resultatet, dels i mitt sätt att tänka men också i hur jag numera beter mig i både skola och privatliv. I like it! Därför tänkte jag idag summera några av dessa förändringar här, i ett blogginlägg och i några punkter nedan.

  • Jag tar numera för mig mycket mer. Är istället för att vara tyst och försiktig idag nästan den som tjattrar mest. Vad hände liksom?!
  • Jag har blivit mer öppen som person, skäms inte för vem jag är på samma sätt längre.
  • Jag tar inte längre för givet att folk tycker att jag är tråkig att umgås med och har därmed inte blivit lika rädd för att lära känna nya människor.
  • Jag är mer ärlig, både med hur jag mår och vad jag tycker om saker.
  • Jag kan känna glädje igen och skrattar numera nästan dagligen.
  • Jag har en (inte helt) men i alla fall mer avslappnad inställning till livet.

Well, för att summera kort kan jag idag konstatera att jag tycker så mycket bättre om den nya Isabelle än den gamla. Som jag sagt förut, hon är här för att stanna!

22237312_10214655113156454_1428506036_n.jpg

Tjockkänslan

Okej, deeptalk idag. Låt oss prata om tjockkänslan, den som under de senaste dagarna kanske inte styrt, men stört mig. En känsla som jag verkligen hatar, tycker är fruktansvärd. Som kanske egentligen saknar både sanning och relevans men som är jobbig ändå. Som är psykologisk och inte går att banta bort, men som oavsett ursprung får mig att känna en sådan avsky, inte bara mot min kropp utan mot hela mig som person. Mot den Isabelle som numera känns glupsk, som inte längre vårdar kalorier på det sätt som Knut anser att jag borde göra.

Problemet är just nu mitt största och stör mig som sagt verkligen. Egentligen kanske inte känslan i sig utan snarare den skuld och skam som den framkallar. Hur den liksom gjort att jag idag inte vågar gå förbi en spegel, ens möta min egen blick. Än mindre betrakta min kropp i den. Detta för att jag helt enkelt inte vågar, är för rädd för att få känslan bekräftad. Bevisad vara sann vilket gör att jag hellre är ovetande om hur jag faktiskt ser ut. Blundar och undviker....vilket ju är dumt inser jag i samma stund som jag skriver detta.

För om jag nu faktiskt skulle jag ställa mig där, stilla framför spegeln skulle jag antagligen också inse, förstå att det ju bara är en känsla. En dum jäkla känsla som inte ens är sann. Dessutom grundar sig i en urfånig tjockrädsla, även en energitjuv värd fängelsestraff för all den livsglädje som den berövat mig på. Usch.

22236320_10214641639939632_312053385_n.jpg

En måndag i oktober

Det är oktober, måndag, klockan 7.23 och jag sitter på tåget till Lund. Är nyduschad, sminkad, har håret i en tofs och rena kläder. Jeans, blus, kappa och min väska på armen. Känner mig med det sagt, om inte pigg så åtminstone fräsch.

Bryr ni er? Kanske inte, men varför jag berättar det här är för er är för att jag i samma stund som jag skriver detta också inser hur normal jag återigen börjar känna mig. Numera faktiskt fungerar i en vardag som jag tidigare trott mig aldrig någonsin få tillbaka. Sitter på tåget klockan 7.23. På väg, inte till ätstörningsmottagningen utan till skolan. Dessutom utan att ha legat sömnlös i natt, oroat mig över huruvida jag ska orka, få en panikattack eller när jag ska äta frukost.

Jag är ingen felplacerad utomjording längre, istället en normal människa i sitt rätta sammanhang. En person som kan relatera till andra igen, som använder jeans istället för mjukisbyxor och trivs med det. Jag är jag igen, Isabelle 2.0 och idag därmed tacksam över att jag fick ställa alarmet på 06.30.

22192904_10214630738267097_103072696_n.jpg

Duktighetspaus

Okej, dagens fråga. Ställd av mig till mig, med viss förtvivlan och enorm frustration. Frågan varför jag upplever att jag måste prestera hela jäkla tiden, dessutom känner enorm skam när jag inte gör det. Drabbas av dåligt samvete så fort jag tar en duktighetspaus, ett nödvändigt avbrott från alla mina måsten.

Känslorna vet jag är kopplade dels till identitet men också till dålig självkänsla. Att jag helt enkelt inte ser mig själv som den tjejen på som får E i betyg, inte D eller ens C heller. Det är inte vem jag är, går totalt emot min självbild och den person jag idag tror mig vara. Också hur jag uppfattas av andra, som vet att jag alltid är sådär överdrivet ambitiös, hela tiden ligger två steg före. Som därmed förväntar sig att jag ska få B på tentan som jag själv tror mig kugga. För dem vet, vet att jag bara överdriver och nojjar.

Likt den anorektiska identiteten är den högpresterande extremt krävande. Innebär uppoffringar större än jag faktiskt är villig att göra. Jag vill inte vara bäst längre, klarar inte av de höga krav och förväntningar som det innebär. Både från mig och från andra. Vill därför just nu inget hellre än att kunna säga att jag blev godkänd och vara nöjd med det, oavsett om det står D eller B på tentan eller uppsatsen. Jag vill ändra min självbild, inte känna den här skammen längre, lägga så stor värdering i mina betyg. Därmed också inse att jag de gånger jag får ett C i betyg då inte också ÄR ett C. Jag är inte min prestation och som person är jag ett A oavsett.

Resan har börjat och denna terminen har jag verkligen sänkt ribban, försökt förlika mig med att vara good enough, vilket på min utbildning faktiskt kräver mycket av mig ändå. Därmed gör det jäkligt svårt att fokusera på höga betyg också och ändå behålla någon slags balans vilket jag ju vill göra.

Förändringen är stor, också väldigt svår. Kanske inte att göra men att acceptera. Innebär i själva verket en stor jäkla identitetskris som just nu gjort mig aningen vilsen. För vem tusan jag utan mina prestationer eller mon anorexia? När jag inte har klassens bästa resultat? Och vad kommer alla andra tycka om nya Isabelle? Kommer dem förvänta sig mindre nu? Förstå att det där höga betyget inte är att ta för givet längre. Jag vet inte men hoppas det, för nya Isabelle är här för att stanna.

c69f9947a89c7789b3bf96ca25ee6343.png

Lösningar som inte är lösningar

Okej vänner, såhär är det. Det finns bra idéer och så finns det....mindre bra idéer, vissa rentav dåliga. Urdumma. Jag har haft flera sådana i mitt liv, särskilt förra året då mina idéer i själva verket var Knuts. Därför ofta dumma påhitt vilka fick mig att sätta en hel del krokben för mig själv. Göra den ena tankevurpan större den andra, misstag som jag idag tänkte låta er lära av. Därmed dela med mig av några lösningar som jag insett inte alls är lösningar, istället dumma tankefällor.

  •  Att skjuta upp utmaningar. Ärligt talat, vad väntar du på? Sanningen är att det inte kommer kännas lättare varken imorgon eller om en vecka. Så kom igen, ta striden idag.
  • Att dämpa ångest med att träna mer eller äta mindre. Detta är urdumt, kanske hjälper för stunden men är ingen långsiktig lösning. Ångesten kommer tillbaka, tro mig. Kommer nästa gång vara ännu starkare vilket gör att du då också kommer känna behovet av att motionera ännu mer. 
  • Att tro att en semesterresa också kommer att ge dig semester från din ätstörning. Givetvis kan en resa vara motiverande i rätt fas av sjukdomen men att tro att du, när du är som sjukast, ska kunna njuta av mat på en semester är tyvärr lite för naivt. Tankarna kommer att följa med dig även till Spanien.
  • Att tro att du ska lösa vissa (kanske nya) problem på egen hand i det tysta. Tyvärr är detta också en ursäkt som i mitt fall tenderade att göra mig sjukare snarare än friskare och istället för att göra någonting åt problemet så eskalerade det. Tänk därför aldrig att "dem tror att jag är för frisk för att fortfarande ha det här problemet"
  • Att gå ner i vikt i förebyggande syfte. Att äta mindre idag för att du ska äta massor av mat med dina vänner imorgon är bara fjantigt. Du kommer inte att överäta. Detta är alltså bullshit och händer aldrig.
56 (2).jpg

Jag tipsar - mina favoriter

Vänner, jag vet inte vad ni tycker om den här typen av inlägg men utgått från mig själv så tycker jag faktiskt att det kan vara lite småkul att läsa om andras favoritprodukter ibland. Tycker att det känns lite lättsamt sådär och eftersom tips ju alltid är roligt att få tänkte jag idag ge det försök så får ni säga vad ni tycker. Om ni vill ha fler inlägg som detta. Hursomhelst, här kommer i alla fall några av mina favoritlivsmedel just nu. Produkter av olika slag som ni som inte testat verkligen borde prova, illa kvickt dessutom då dessa får 5/5 toasts för allihop. Lööve them!

Ett brev och en tankeställare till den sjuka Isabelle

Anorektiska och farligt sjuka Isabelle, det här skriver jag till dig. Du som är värdefull men känner dig värdelös, som bär på så mycket självhat att du är beredd att utplåna dig själv. Begå ett långsamt men smärtsamt självmord. Snälla, ge mig idag två minuter av din tid! Lyssna på mig, sen också på mamma och på alla andra som bryr sig om dig.

Isabelle. Du är sjuk, jättesjuk i anorexia. Sjukare än du själv tror och erkänner både för dig själv och för andra, har en hjärna som kidnappats av det värsta av monster. Av Knut. En demon som manipulerar dig, får dig att tro att du är en person som du i själva verket inte alls är. Den enda 23-åringen som varken tycker om mat eller andra människor. En Alien på fel planet, som inte kan relatera till någon annan människa. Men Isabelle, du har fel. Han har fel och det är Knut som trivs bättre ensam, enbart eftersom han då får dig helt för sig själv. Därmed kan sno ditt fulla fokus utan andra störningsmoment. Men lita inte på honom, lita på mig.

Kan du snälla kära också lyfta blicken en aning, bli lite mer kritisk och ifrågasätta dina beteenden. För så som du håller på nu...alltså jag blir tokig. Kan du vara vänlig och förklara för mig varför i helvete du kliver egentligen upp på vågen varenda morgon? Varför det är viktigt att väga en bit gurka? Och träna, måste du göra det varenda dag och hela dagarna? Sedan när slutade du bry dig om det som är viktigt i livet? Gav upp dina drömmar för en anorektisk livsstil? När blev du den tjejen? Hur kunde det bli så fel?

Isabelle, ta hand om dig. Du är värd det. Våga bli frisk och gå upp i vikt för du behöver det, tro mig. Jag ser det även om inte du gör det. Du behöver fler kilon på kroppen och en viktuppgång kommer att lösa mycket även om du själv inte vill tro det. Men lita på mig du, för jag är faktiskt den bättre versionen av dig. Du har så mycket att ge Isabelle så ta vara på din potential och kapacitet. Gå för dina drömmar och låt varken Knut eller din prestationsprinsessa att stoppa dig på vägen dit.

Vägen till det friska livet är både lång och tuff, inte alls spikrak, men med din envishet kommer du att klara det. Jag vet det, lever ju i din framtid vilken jag dessutom kan tala om för dig är betydligt mycket ljusare än det mörker du famlar i just nu. Som antagligen snart kommer att bli ännu ljusare.

22047608_10214577461255205_1991929627_o.jpg

Veckoplanering v.39

Just nu bara springer dagarna förbi och nästa vecka är septembers sista, kan ni fatta det? Att vi snart går in i oktober. För mig är det fullkomligt obegripligt och jag väntar typ fortfarande på den där sommaren som aldrig kom, men som jag antar att det är nu börjar bli dags att ge upp hoppet om.

Hursomhelst, hur har er vecka varit? Min har varit kanon, väldigt balanserad och för en gång skull har jag faktiskt känt mig good enough. Prioriterat sunt och förnuftigt vilket gett mig hopp om att jag kanske också kan hitta den där balansen en dag. Min inre volymknapp som tidigare alltid varit på högsta volym. Att sänka tempot är alltså något som jag kommer att fortsätta sträva efter framöver då jag under den senaste veckan har mått så otroligt bra, känt mig glad och tacksam över det mesta. Haft ett stort, brett leende på läpparna vilket jag nu vill behålla. Det genom att ta kommando över mitt liv och inte låta varken Knut, Evert eller min Prestationsprinsessa styra mig och mina beslut. Besluten som hädanefter ska vara mina egna och ingen annans.

Måndag: Gnocchipanna med färsk torsk, krispig broccoli och basilikapesto

Tisdag: Bakad potatis med pulled salmon, crème fraiche & ärtor

Onsdag: Spagetti Bolognese med rårivna morötter

Torsdag: Falafel i pitabröd med grönsaker & mild kebabsås

Fredag: Kycklingquesedillas med salsa, philadelphia, tomat, majs och paprika

Lördag: Räkfrossa med surdegsbaguette, frukt & grönsaker

Söndag: Köttfärsgratäng med skivad potatis, béchamelsås, riven mozarella och färska grönsaker

Veckans största händelser: Intensiv pluggvecka, förhoppningsvis också träffa min syster (som flyttat till Lund), träna och sen får vi se vad mer veckan bjuder på.

Veckans mattips: Göra vaniljvispglass, dvs. vispa upp en paket med vaniljvisp (2,5 dl) som du fördelar i tre skålar vilka du sedan fyller med en massa gott (jag brukar ta färdig kladdkaka) och sedan fryser in.

Veckans quote: "Everything will be good in the end, and if it´s not good it´s not the end."

Recept: Bakad potatis med skagenröra

Vänner, håll i hatten för idag ska ni få ett recept. Receptet som passar veckans alla dagar, oavsett om det är måndag eller lördag, som jag själv åt i torsdags och då insåg att detta ju är så gott att jag idag bara måste dela med mig av receptet även till er! Well, here you go.


Ingredienser (1 port.):

1 Bakpotatis 350g

Oskalade räkor (100g skalade)

0,5 dl Crème fraiche/matyoghurt

1,5-2 msk Majonnäs

1/4 Rödlök Citron

Dill (färsk eller torkad)

Salt & peppar

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 210 grader. Skölj potatisen och nagga den med en gaffel. Baka i ugnen i 50-60 min.

2. Handskala räkorna och hacka rödlöken. Rör sedan ihop räkor, lök, crème fraiche och majonnäs till skagenröran. Skvätt i citronsaft och krydda ordentligt med dill. Salta och peppra.

3. När potatisen är klar, skär ett kryss på mitten och klicka i lite smör. Servera sedan med goda skagenröran!

21952337_10214557432314494_1461828303_o.jpg

Milstolpar

Ibland måste man bara stanna upp, vända blicken och se hur långt man har kommit. Hur många hinder man tagit sig över och milstolpar man passerat. Andas och ge sig själv en mental high five innan man fortsätter vidare, den sista biten över mållinjen. I mitt fall är idag en sådan dag, en torsdag då jag tänkte passa på att se tillbaka på den senaste tidens största milstolpar. Milstolpar vilka är....

  • Att jag i förra veckan valde att avsluta min kontakt med kurator på ätstörningsmottagnigen i Lund.
  • Att jag har börjat intressera mig för mode och smink igen.
  • Att jag inte alls är lika styrd av klockan längre, just nu äter på olika tider nästan varje dag.
  • Att jag inte bodycheckar så fort jag går förbi en spegel längre, inte heller lägger samma värdering i min kropp.
  • Att jag har för ett par veckor sedan lyckades hantera en då plötslig viktökning på 1,2 kg (som jag tror var en sen utdelning av Italienresan). Kilot har jag fått behålla vilket jag är fine med.
  • Att jag idag inte känner något behov av att identifiera mig med min ätstörning längre. Istället har andra egenskaper jag vill bli sedd för.
  • Att jag återigen kan må riktigt bra av att umgås med andra och vara social.
  • Att jag stundvis kan känna att jag duger, är helt okej.
  • Att jag numera ser förväntansfullt på framtiden och inte längre skräms av den.
202 (4).jpg

Kalcium

Alltså kalcium, skelettets viktigaste byggsten. Därmed också jätteviktigt att vi får i oss dagligen för att förhindra att i framtiden drabbas av benskörhet, osteporos, och alla de krämpor som ett urholkat skelett kommer med. En mardröm, vilket borde göra en kalciumrik kost till högsta prioritet för alla i riskzonen. Men trots denna insikt kan jag dock erkänna att jag personligen idag äter alldeles för lite kalcium. Faktisk inte alls förser kroppen med dess dagsbehov vilket jag insåg i måndags under mitt dietistsamtal. Ett möte under vilket vi konstaterade att det tar mig hela 3-5 dagar att få i mig behovet för bara en och att det just nu är mina kalktabletter snarare än maten jag äter som ger mig det kalcium jag faktiskt behöver.

Detta är ju inte hållbart och därför har jag nu satt målet att framöver försöka ta tag i problemet och få in mer kalcium i min kost. Sagt och gjort har jag nu googlat, gjort en lista med livsmedel som är rika på kalcium och som jag ska försöka äta mer av. En lista som jag idag tänkte dela med mig av här på bloggen i hopp om att också kunna hjälpa er med samma problem.

Värt att veta är att dagsbehovet av kalcium är ca. 800 mg vilket motsvarar ca. 5 dl mjölk/yoghurt eller 5 rejäla ostskivor.


De livsmedel som är rikast på kalcium:

  • Parmesanost 30 % (1 dl riven parmesanost = ca 580mg kalcium)
  • Hårdost (En skiva, 15 g = 112 mg kalcium)
  • Brieost (En skiva, ca 10 g = 47 mg kalcium)
  • Fetaost (En 10 mm skiva, 30 g = 186 mg kalcium)
  • Yoghurt (1 dl = 11-130 mg kalcium)
  • Mjölk (1 dl mjölk = 120 mg kalcium)
  • Kvarg (1 dl kvarg = 107 mg kalcium)
  • Creme fraiche (dl crème fraiche = 79 mg kalcium)
  • Sojabönor, torkade (1 dl torkade sojabönor, 74 g = 167 mg kalcium)
  • Kikärtor, torkade (1 dl torkade kikärter, 85 g = 127 mg kalcium)
  • Torkad sötmandel (1 dl sötmandel, ca 65 g = 172 mg kalcium)
  • Hasselnötter (1 dl hasselnötter, ca 65 g = 122 mg kalcium)
  • Ruccolasallad (En stor ask ruccola, 70 g = 112 mg kalcium)
  • Grönkål (En portion, 100 g = 136 mg kalcium)
  • Spenat (1 dl fryst tinad spenat, 80 g = 96 mg kalcium)
  • Broccoli (En hel broccoli, 180 g = 59 mg kalcium)
  • Räkor (En portion räkor, 100 g = 115 mg kalcium)
  • Havredryck (1 dl innehåller 120 mg kalcium)
  • Sojadryck (1 dl innehåller 97 mg kalcium)

Det där med normalportion

Okej, dagens fråga, den som kan hålla en ätstörd hjärna sysselsatt i timmar men som en frisk sällan ens reflekterar över. En normalportion, hur stor är den?

Fråga är stor, kan besvaras på ur fler olika perspektiv. Ett av dem att normala personer kan äta olika mycket, att det som är en lagom portion för mig inte nödvändigtvis också måste vara det för dig. Att vi alla är vi olika och så även våra behov. Alla är vi olika långa, inte heller lika fysiskt aktiva. Trots det vill man som ätstörd gärna ha exakta riktlinjer för vad som är normalt, veta prick hur stor den portion med mat som ligger på tallriken ska vara. När man ska äta låt säga potatis då också veta hur många. Om de ska ha en diameter på 5 eller 7 cm. Men är det verkligen rimligt att hålla på såhär? Hela tiden utgå från vad som påstås vara normalt men utan att faktiskt ta hänsyn till andra viktiga faktorer. Då inte bara sin längd utan också det faktum att man ena dagen kanske är vrålhungrig och då behöver äta fem potatisar för att bli mätt och den andra bara två. Olika dagar har olika förutsättningar och att ibland äta mer gör oss inte onormala.

Ingen blir tjock på en extra potatis, inte två heller och därför blir det ju nästan på gränsen till hysteriskt att alltid utgå från exakta mått. Det finns ingen perfekt mall, istället är det viktigt att våga lyssna på magkänslan. Känna efter hur hungrig man är och äta därefter. Skulle detta i sin tur vissa dagar vara mer än vad man tror är "normalt", jamen då lär man inte vara lika hungrig vid nästa måltid. Det jämnar ut sig. Att äta är ingen rocket science, kräver inte att man ifrågasätter varenda tugga man tar. Friska, normalviktiga personer klarar av det ändå, så varför skulle inte vi göra det?

En viktig sak som jag dock vill poängtera är att äta på känsla såklart inte är det första steget att ta i tillfrisknandet från anorexia. Inte alls och att släppa på den kontrollen vet jag kan kännas alldeles övermäktigt i början, därmed också bli så väldigt fel. Sluta med att man äter för lite snarare än för mycket mat. Att lyssna på kroppen får man alltså börja göra mer efterhand och när tiden är mogen. Då bli mer kritisk och ifrågasätta sina val, varför man är rädd för att ha ätit en onormalt stor portion.

Det låter enkelt men är svårt och tankarna kämpar jag själv med mycket just nu. Styrs fortfarande mer av hjärnan än känslan, men det blir bättre och för varje dag som går så bryr jag mig faktiskt lite mindre. Inser att det inte spelar någon roll om jag tar en extra klick sås eller bit kyckling. Det är inte det som gör mig tjock och för att jag ska rusa upp i vikt krävs det så mycket mer än så. Flera liter glass efter den där middagen. Så med det sagt - våga testa dig fram och hitta vad som är normalt för dig. Experimentera och våga låta det bli vad du tror är "för mycket" ibland. Ska du dessutom upp i vikt är det nu du har chansen. Lita kroppen så kommer den börja lita på dig!

21868247_10214516238924685_1012253140_o.jpg

Veckomatsedel v. 38

Vänner, har ni haft en bra helg? Det har jag, ett par ganska så balanserade dagar faktiskt. Mycket tack vare min mamma som inte gett mig något annat val än att fylla helgen med en mix av allt, aktiviteter från livets olika hörnstenar. Med det sagt har jag både pluggat, haft tacokväll med min vän Alice, i lördags dessutom gått en långpromenad med min mamma och igår med min pappa. En helg med sunda prioriteringar men som ändå tagit rejält på krafterna och just nu är jag så sjukt jäkla trött. Skulle kunna sova bort en vecka känns det som men vilket jag dock inte riktigt har tid med, får helt enkelt försöka göra det till en bra dag och vecka ändå.


Måndag: Wrap med pulled jackfruit, guacamole, grönsaker och matyoghurt

Tisdag: Torskbollar med potatismos, broccoli och dillsås

Onsdag: Pulled salmon med stekt potatis, broccoli och tzatziki

Torsdag: Potatisbullar med kycklingbacon, rårivna morötter och lingon

Fredag: Wrap med pulled turkey, ugnsrostad sötpotatis, guacamole, grönsaker & vit kebabsås

Lördag: Rödbetsfalafel med couscous, stekt paprika, lök & vit kebabsås

Söndag: Kycklingsallad med pärlcouscous, färska grönsaker & pestosås

Veckans största händelser: Dietistmöte i Lund, Fem föreläsningsdagar, Tentaplugg, Rapportskrivning, Två träningspass, jobb på söndag och förhoppningsvis kompishäng i helgen.

Veckans utmaningar: Försöka få till en frukost på Espresso House.

Veckans mattips: Att experimentera mer med pesto. Just nu brukar jag ha en klick pesto bland annat i min potatismos, också på potatisklyftor som jag sedan rostar i ugn. Utöver det gör jag dessutom gärna en enkel men god pestosås på matyoghurt och en klick pesto. Supergott alltihop!

Veckans quote: "If you are depressed you are living in the past, if you are anxious you are living in the future, if you are at peace you are living in the present."

21706744_10214506884850839_244931398_o.jpg

Tänkvärt

Hej, mamman här. Idag för att berätta om en intressant diskussion som jag och Isabelle hade igår,  om livet och dess utmaningar. Där vi ifrågasatte både tankar och beteenden. Frågade vad det egentligen är som gör att vi pressar oss till det yttersta för att trycka in omänskligt mycket i kalendern... Ibland för att vi inte vill missa något kul och ibland för att vi vill vara duktiga. Men vaddå duktig? Är jag duktig om jag städar tills allt glänser eller är det en jakt på mental belöning? "Nu har jag städat hela huset, oj så skönt att kunna sätta check på den". Perfektion! Då gillar jag ordet lagom mycket bättre. Måste jag alltid plugga på en nivå som ger mig A i betyg även om det innebär att jag får välja bort balansen i livet? Good enough är en användbar regel i många situationer om man är en person som vill göra allting jättebra. Jag vill också ha rent omkring mig men tror att om man vill hitta balansen är det viktigt att man inte har för många tvångsmässiga krav och rutiner. Att inte göra det till en katastrof och ett nederlag om man skjuter dammsugningen till imorgon för att något roligt kom emellan. Att dela upp bördan lite, kanske stryka något från listan som egentligen är överkurs. Sedan vara nöjd med sig själv ändå. Ingen människa har oändliga krafter, förr eller senare hinner verkligheten ifatt. Lyssnar du då inte till kroppens varningssignaler (t ex återkommande stresshuvudvärk) så tar kroppen till sist över rodret själv och då finns inte längre några alternativ att välja mellan.

Livet måste innehålla mer än måsten, det är ju det som gör det roligt att leva. För inte ska väl livet vara en lång lista med saker jag "måste" göra som jag sedan ägnar alla mina timmar till att bocka av. Det är inte en synd att slappa när kroppen behöver det, det måste också finnas utrymme till att träffa vänner. "Men tiden räcker ju inte till". Nej, inte om du inte prioriterar och tänker annorlunda. Gör du på samma sätt som tidigare så kan du inte förvänta dig någon förbättring. Det är lätt att ta bort de kul sakerna först men är det rätt? Är det inte bättre med lite skit i hörnet och ett leende på läpparna, slippa stresshuvudvärk och prestationsångest? Skapa dina egna värderingar och sluta göra det du tror andra/samhället förväntar sig. Fundera över vad som verkligen är viktigt för att du ska bli lycklig och vad som fyller dagarna men egentligen kan rensas bort. När "jag borde"- impulsen slår till, analysera om det finns anledning att omprioritera dagens schema eller om du bara ska låta impulsen skölja förbi.

Idag har jag roat mig med att göra te på hemodlad pepparmynta. Det var kul och det ska bli spännande att testa. Samtidigt som jag skriver detta kör tvättmaskinen och det är snart dags att hänga lite tvätt. Något jag inte tänker omprioritera är dagens långpromenad med Isabelle i strålande solsken. Våra härliga samtal ger oss båda ny energi. Detta är en bra dag med en skön mix av några "måsten" och ganska mycket mys, en dag som laddar batterierna igen.

Story of my life

Okej mina vänner, idag ska ni få the story of my life. Ta del av en liten hobbyanalys som jag gjorde av mig själv igår och som är så otroligt spont on för hur mitt liv ser ut just nu. Visar exakt den känslomässiga berg- och dalbana som jag ständigt befinner mig i, det mönster som mina veckor alltid tycks följa. Ett mönster som i sin tur ser ut ungefär såhär:  

Måndag: Känner mig utvilad och glad. Frågar mig själv vad jag har gjort för att förtjäna att så bra.

Tisdag: Fortfarande på gott humör, känner mig motiverad dels till att plugga men också till livet i allmänhet. Börjar fundera på om jag kanske ska komplettera med en distanskurs i vår. För why not?

Onsdag: Halvvägs in i veckan, stressad över allt som ska göras och som jag ännu inte hunnit med. Har huvudvärk och börjar ifrågasätta hur jag igår ens kunde tänka mig att fortsätta plugga. Jag vill börja jobba, helt klart. Jobba och resa.

Torsdag: Börjar bli lite halvdeppig, funderar över hur alla andra egentligen får ihop sin vardag och hinner med livets alla delar. Känner mig otillräcklig och ifrågasätter varför jag ska vara så jäkla långsam i allt jag gör.

Fredag: Känner mig splittrad och stressad över allt plugg jag ska hinna med. Börjar som en konsekvens av detta lägga till ännu fler saker på min att göra-lista för att stressa mig själv ytterligare. Måste färga håret, städa garderoben osv. Blir handlingsförlamad, totalt oproduktiv och planerar därför att hinna ifatt mig själv med både plugg och allt annat i helgen istället.

Lördag: Inser att jag haft panik i onödan och faktiskt ligger i ganska så bra fas trots allt. Jag känner mig nöjd som har en så bra balans.

Söndag: Känner mig relativt harmonisk och stabil. Har noll studiemotivation men pluggar lite ändå. Kombinerar nytta med nöje och hittar lugnet.

21755059_10214482942852304_1777467460_o.jpg